Om han flydde ifrån det han trodde att han flydde ifrån så fanns det ingen chans för honom att komma undan, men han fortsatte springa ändå. Problemet var bara att han inte kunde minnas vem han trodde att han flydde ifrån. Det hela var mycket komplicerat… eller alltså, komplicerat är väl att ta i. Han höll på att bli dement, så ”luddigt” är kanske ett bättre adjektiv att beskriva Alfs situation med. Om han bara hade kunnat minnas hur man tog sig ur en sån här knipa, hur man liksom kan tänka att den försvinner och så blir den påtaglig i sin frånvaro. Typ att man sitter på en buss på väg till något halvsömnigt ställe där den man flyr ifrån troligen inte finns, som exempelvis Kortedala. I samma stund som Alf tänkte detta så befann han sig på en buss på väg till Kortedala.
Nu blev plötsligt situationen mer komplicerad än luddig. Det går nämligen väldigt få bussar till just Kortedala, vilket gjorde att vårt universum fick anpassa sig lite efter Alfs önskemål. I vanliga fall är detta inget problem alls. Universum hade vid det här laget blivit van att anpassa sig efter honom eftersom att han konsekvent vägrade anpassa sig efter det, trots frekventa och påträngande påminnelser om att det vore schysst om han bara tog lite hänsyn. Men för att kunna placera Alf på en buss på väg mot just Kortedala fick universum inte bara förflytta honom en ansenlig sträcka i de olika rumsliga dimensionerna utan även kasta om tiden lite för att passa ihop hans önskan med en ersättningsbuss. Detta var tillräckligt för att påkalla uppmärksamheten från Hasse som var enhetschef med ansvar för universum nummer ”443556-FU” (som råkar vara vårt universum) och få densamma att sucka högt.
”Varför just Västtrafik?” muttrade chefen för sig själv.
Det var inte första gången Hasse hade haft att göra med klåparna på det västsvenska företaget. På något sätt lyckades de nämligen konsekvent med konststycket att ignorera de mest basala logiska reglerna för tid och rum. Men den här gången var det mest en fråga om deras bristande matematikkunskaper då de gärna ställer in tre spårvagnslinjer ut till de nordostliga stadsdelarna av Göteborg men sätter bara in en ersättningsbusslinje. Det är med andra ord alltid totalt överknökat med folk på bussarna till Kortedala. Så om Alf skulle kunna hamna där han ville hade någon annan varit tvungen att inte vara just där, eller i alla fall inte just då… alltså just när han måste vara där eftersom det inte går bussar till Kortedala annars. Hela situationen gav enhetschefen huvudvärk och denna bestämde sig för att kalla in multiversums bäst betalda rumtids-konsulter för att titta på ärendet. De löste rent sonika problemet genom att låta en försenad tvåbarnsmor på bussen flytta sig lite i tiden men inte i rummet, vilket givetvis ledde till att hon försvann ur bussen och damp ner på Almanacksvägen med en bruten svanskota. Konsulterna var mycket nöjda med lösningen, Hasse delade dock inte deras optimism då denne menade att de inte hade löst något alls utan bara förflyttat problemet. Nu hade ju Hasse bara en annan jävla människa som inte var där den skulle. Detta fick dock inget gehör då konsulterna bara nickade ännu nöjdare och framhöll att de visst löst det problemet man bett om hjälp med och vill man lösa det nya problemet som uppkom på grund av hur det gamla löstes så fick man väl betala för en ny konsultation. Sedan försvann de och gav som vanligt en viss procentsats av sitt arvode till Västtrafik som tack för hjälpen.
I vilket fall som helst satt nu alltså Alf på en buss till Kortedala bredvid Robert som lyssnade intresserat på en podd om handelsregioner i östra Europa.
”Du måste hjälpa mig!” sa Alf förtvivlat.
Robert reagerade såklart inte alls då han var helt inne i ett resonemang om EU:s strukturfonder.
”MEN HÖR DU INTE!?!” vrålade Alf istället.
Det hörde faktiskt Robert som plockade ur sina hörlurar och tittade på den gamle mannen som satt och gastade bredvid honom. I vanliga fall brukar de äldre herrar som sitter och skriker på ersättningsbussar till Kortedala vara av ett ganska slitet sortiment som dras med ett rätt kroniskt alkoholintag, men detta var inget vanligt fall. Bredvid honom satt en äldre herre som inte alls såg sliten ut, tvärtom faktiskt. Den nypressade fracken Alf hade på sig skar sig bjärt mot klädnormen på bussen och enbart det spretiga vita håret vittnade om någon sorts normalitet i det påtagligt onormala.
”Ursäkta?” sa Robert sådär nyfiket och avvisande man gör när äldre herrar i frack försöker störa ens podd-lyssning.
”Du måste hjälpa mig fattar du väl?” flämtade Alf fram.
”Med vad?”
”De som jagar mig! Eller den som jagar mig! Eller vem det nu är som jagar mig…”
”Oooookej…”
Nu började mannens klädsel bli begriplig för Robert. Man sätter sig inte på en svettig ersättningsbuss i frack om man inte är lite galen, och det var exakt vad den äldre herren verkade vara.
”Så hjälp mig då!” envisades Alf.
”Alltså, jag vet inte hur jag ska hjälpa dig. Är du säker på att någon ens jagar dig?”
”Nej, men det är ju totalt oviktigt förstår du väl?”
”Ehm… nä, det förstår jag inte.” försökte Robert med sin mest pedagogiska röst och en innerlig önskan om att samtalet snart skulle dö ut.
”Ungdomen av idag!” fnös Alf. ”Det var bättre på Dackes tid, då hade en äldre herre fått hjälp direkt.”
Robert kände inte alls för att bli utsatt för det här idag, han hade just haft ett förkrossande tråkigt litteraturseminarium och orkade verkligen inte hjälpa äldre, galna män med sina påhittade problem. Men samtidigt hade han någon sorts uppfattning om att man måste egentligen bemöta alla med någon sorts respekt, hur jävla jobbiga de än verkade vara. Så han la huvudet på sned och försökte med en lenare pedagogisk röst:
”Hur kan jag hjälpa dig då?”
”Ta mina krafter!”
”Ursäkta?”
”Ta mina krafter och bekämpa ondskan i våra egna led, det är det enda sättet. De vet ju redan vem jag är.”
Om det skulle ha funnits någon liten del av nyfikenhet hos Robert så dog den totalt när herren hasplat ur sig de meningarna. Hans diagnos av gubben var helt enkelt; ”totalt jävla koko” och just idag orkade han inte handskas med total jävla koko gubbar. Därför började han försiktigt resa på sig och sa:
”Tyvärr, hinner inte det, måste till Apoteket.”
När orden yttrats fick han en mindre försiktig spänst i sin kropp och knödde sig förbi både Alf och tjugo stycken förbannade pendlare som trängdes i gångarna. Det var flera meter tills dess att bussen stannade och han lyckades hoppa av vid SKF, hela tiden höll han koll bakåt så att den galne gubben inte följde efter honom, men lyckades inte se någonting. När han sedan hade klämt sig av vid den tillfälliga busshållplatsen mitt i gatan släppte han ur sig en lättad suck och började gå mot Systemet, eftersom han inte alls behövde gå till Apoteket.
”Du behöver bara säga ja och ge mig din hand.” hörde han plötsligt bakom sig.
Förskräckt vände han sig om och fick se gubben som kommit av bussen från ingenstans.
”Säg ja! Jag hinner inte berätta mer.” fortsatte Alf med skärpa i rösten.
”Vad i helvete! Låt mig vara ifred!” nu hade Roberts uppfattning om det respektfulla bemötandet ersatts av en hatisk önskan att slippa bemöta den här mannen alls.
”Det hinns inte med. Om de får som de vill är hela vår värld dömd. Du måste säga ja!”
”Säga ja till vad? Vad vill du mig?”
”Att du ska ta mina krafter.”
”Okej, om du lämnar mig ifred.” svarade Robert och tänkte att detta kanske kunde ta slut om han bara spelade med.
Alf nickade.
”Lovar du att lämna mig ifred?”
”Jag kommer inte att ha något val, säger du ja till att ta mina krafter?”
”Ja, om du lämnar mig ifred.”
”Bra, men kom ihåg att du inte kan lita på dem. De är onda.”
”Vilka?”
”Det minns jag inte. Får jag din hand?”
Robert suckade och sträckte fram handen mot gubben som genast tog den mellan sina egna och höll hårt. Det började som en kittlande känsla i handen, men spred sig snabbt till att bli en sugande känsla i hela kroppen. När Robert tittade ner på deras händer såg han ett vitt ljus som vandrade upp därifrån över hans arm och som snart täckte hans torso, mellangärde och till sist ben. Han kände en varm och hisnande sensation skölja över huvudet som drog in hans hjärna i ett bländande sken medan hans synfält begränsades mer och mer av det blixtrande vita som övertog hans blick. Hela världen stannade upp och kastade sig in i Roberts medvetande. En berättelse om utveckling, historia och känslor tog över hans värld i form av en attackerande dvala. Med ens blev han ett med universum och universum blev ett med honom. I ett oändligt långt ögonblick var han i mittpunkten av allt samtidigt som han var allt. Det var en självcentrerad och avgränsad ego-död som kändes fantastiskt fasansfull och underbart läskig. Sekunden senare blev allt normalt igen och gubben var borta. Kvar fanns bara en svart fläck av inte-liv, som det alltid gör när en trollkarl ger bort sina krafter.
Ja just det! Alf var trollkarl, det glömde jag berätta.
Jonas Pedersén 