Hasse suckade förnöjt och lutade sig tillbaka i den ergonomiskt korrekta skrivbordsstolen som var helt onödig i sammanhanget. Inte för att det på något sätt är irrelevant att luta sig bakåt och slappna av när man har blivit av med ett problem, utan för att Hasse inte kunde luta sig bakåt. Ska vi vara helt korrekta kunde inte Hasse luta sig i någon riktning alls då chefen var mer ett metafysiskt väsen än någon som kan hålla på och luta sig till höger och framåt. Därför var stolen liksom lite överflödig, men den skulle ändå stå där, det hade skyddsombudet varit väldigt tydlig med. Det är viktigt att ha ett korrekt stöd för ryggraden, även om man nu inte råkar ha någon ryggrad. Medarbetarnas hälsa var något som HR-avdelningen gärna skröt med på Riffi-Tiffi Design AB, där både stolen, Hasse och vårt universum befann sig.
Riffi-Tiffi Design AB var en sån där rosa och fluffig inredningsfirma som specialiserade sig på lavalampor, gardinstänger och universums. Ett universum är faktiskt helt fantabulöst snyggt om man tittar på det utifrån och kan ha samma avkopplande effekt som en lavalampa och även fungera som gardin. Hasse fick dock inte jobba med de vackraste och mest förtrollande universums, utan han arbetade istället på ”Avdelningen för avvikande produkter”. De hade faktiskt kunnat döpa det till ”Avdelningen för totalt värdelösa och oönskade slaggprodukter”, men ledningen ansåg att det hade kunnat sänka arbetsmoralen på enheten. Det var dock exakt vad Riffi-Tiffi Design AB tyckte om vårt universum, man hade inte ens kunnat sälja det som disktrasa, än mindre som en vacker och välartad gardin. Nu kanske detta känns orättvist för oss som ändå lever i det här universumet, men det hade sina anledningar. Till en början trodde man faktiskt också att det kunde bli ett rätt bra universum, det fungerade efter matematiska lagar, hade lagom många dimensioner för att fungera som bordsduk och var dessutom ganska färgglatt. Men ganska snart upptäckte man saker som gjorde att ingen i butiken ville ta i det ens med en steriliserad tvåmeterstång. Exempelvis var Pi ett irrationellt tal, vilket gör att cirklar inte kan finnas i det, rumtiden hängde ihop med gravitationen så skönhetsfläckar som svarta hål kunde uppkomma och inget kunde färdas fortare än ljuset. Det sista kanske inte verkar vara ett problem för oss, men alla utanför vår misslyckade bordsduk till universum vet att ljuset till och med är sämre vinnare än förlorare. Så snart den lilla mallgrodan som kallas foton råkar segra i en kapplöpning med någon annan elementarpartikel så börjar den skina av hånfullhet och förakt. Hur jävla kul är det att äta sin frukost på ett bord som är beklätt med oändligt många fotoner som lyser skadeglatt mot alla i hela existensen?
Ljusets obegränsade rörelsefrihet var dock inte det största problemet med vår duglighet inom formgivningsbranschen. Det visade sig snart att även om vi på ytan verkade välartade så fungerade våra detaljer totalt slumpmässigt. Vi människor kom att kalla detta för kvantfysik. På Riffi-Tiffi Design AB:s produktionsavdelning kallade man det för den värsta buggen sen schlagermusiken, en konstform som för övrigt dyker upp helt oförväntat i rätt många universums. Ett universum som fungerar totalt oförutsägbart kan man inte marknadsföra i något syfte, hur hade säkerhetsrutinerna kring det sett ut? Även om alla sannolikheter jämnar ut sig i den större skalan så att vi verkar välartade kan ju ingen garantera att vi inte helt plötsligt spontanförvandlas till en jävla rädisa. Man kan inte sälja saker och hoppas att de funkar… eller ja, SIBA verkar kunna det, men Riffi-Tiffi Design AB arbetade inte på det sättet. Särskilt inte sen existensen hade infört en konsumentombudsman.
Allt detta med slumpmässighet, sannolikheter och oförutsägbarhet leder dock till det största problemet. I ett sådant chansartad universum som vårt kan oönskat liv uppstå med alla problem det medför i form av typ virus och tänkande varelser. Egentligen är vårt universum så oerhört kasst att om Riffi-Tiffi Design AB hade fått bestämma hade vi inte funnits, men existensens stränga livrättslagstiftning hindrar dem från att slänga oss. Vi är därför placerade i karantän på Avdelningen för avvikande produkter och skötta av den rätt okarismatiske enhetschefen Hasse som faktiskt inte brydde sig om vilket ryggstöd stolen skulle ha eller om det ens skulle finnas en stol. Väsendet var inte skapad av rekryteringsavdelningen för att bry sig om annan inredning än sådan som gick att sälja. Dessutom var det på tok för belåtet med att äntligen ha fått slippa den där satans Alf som ställt till problem för Hasse ända sen trollkarlen fick sina krafter.
Alf hade växt upp och levt nästan hela sitt vuxna liv i utkanten av en liten by som låg i det gamla goa Mesopotamien. Han var nästan 60 år gammal när den vackra, unga och bleka kvinnan hade dykt upp som ur intet en kall natt och förfört honom, vilket i ärlighetens namn inte hade varit så svårt, innan hon frågade om han ville ta över alla hennes krafter. Omtöcknad av stundens njutning hade Alf reflexmässigt skrikit ”JAAAA!”.
”Bra, då är det fan din tur nu, gubbjävel.” sa hon innan hon försvann och lämnade kvar en svart fläck på hans mage som aldrig försvann.
Alf, som aldrig funderade särskilt mycket över något, ryckte bara på axlarna och önskade att hon kunde ha väntat med att försvinna ett par minuter bara. Sedan drog han på sig kläderna och gick ut för att vattna geten. Inte för att geten direkt behövde vattnas, men det här var innan smartphonen och då gjorde man sådana saker bara för att få tiden att gå.
Det tog inte lång tid innan han kom på hur hans nya krafter fungerade och han var otroligt tacksam mot kvinnan, trots att hon hade varit lite av en cocktease. Ungefär vid den här tidpunkten fick Hasse upp ögonen för Alf, eller för trollkarlar överlag. Magi hade såklart funnits sedan universum skapades, men de flesta som lyckades få kontroll över de krafterna hade vett nog att inte bråka alltför mycket med de grundläggande lagarna som Riffi-Tiffi Design AB använde som standard i alla påtänkta bordsdukar. Exempelvis aktade sig alla noga för att inte trycka in en hel jävla massa materia och energi i ett litet slutet utrymme där det inte får plats. De flesta förstår själva att det är en rätt kass idé, särskilt eftersom att rumtidsväven börjar knarra och spricka om man försöker tränga in alltför mycket på en begränsad yta. Det låter ungefär som golvet låter när man ställer sig på femte våningen av ett mycket gammalt och termitangripet hus (jag utgår från att alla vet att det låter fan så mycket värre på femte våningen än på bottenplan). Detta struntade dock Alf fullständigt i, men å andra sidan hade han mycket goda anledningar.
Ni förstår att på den här tiden var man mycket beroende av att skörden blev bra om man ville ha något att äta, de hade nämligen inte uppfunnit kebabkioskerna än. Men just den säsongen hade det varit väldigt torrt, vilket såklart inte är ett problem för en trollkarl som bara kan trolla fram en kebabrulle, eller han hade kunnat göra det om han hade vetat vad det var. Det som verkligen ställde till problem var att hans fru spenderade en väldigt lång tid med att kurera grödorna Alf hade skördat. Tiden efter skörden var den bästa Alf visste eftersom han då hade tid att ränna runt efter alla unga kvinnor vars män fortfarande var fullt upptagna av sin egen skörd och nu hade han dessutom fullt med partytricks att imponera med. För att inte missa det här unika tillfället bestämde han sig för att få det att regna, bara lite. Problemet med regn, vilket han skulle lära sig flera tusen år senare när han besökte Borås, är att det aldrig regnar lite, särskilt inte om det är ett magiskt regn. De första dagarna var han mest bara nöjd med att det vräkte ner, de följande tjugosju tyckte han att det nog kunde räcka och på den trettionde dagen frågade hans fru rakt ut om han kanske hade råkat förstöra världen. Han nickade skamset.
Alf hade nämligen inte koll på hur det globala klimatet fungerade, mycket på grund av att han inte visste att världen var en glob än. Så i hans huvud hade han faktiskt förstört hela världen med sitt regnande. Men Alf har aldrig varit den som ställer till problem som drabbar honom själv utan att snabbt som fan försöka fly därifrån, vilket också var vad han gjorde. Till en början tänkte han mest bara flyga därifrån, men hans fru började tjata om att hon troligen skulle dö i översvämningen då.
”Jo…” sa Alf eftertänksamt. ”Men du är ju ändå fyrtionio, hur länge till hade du tänkt att leva?”
Det var dumt sagt.
Åtta blåmärken och en spottloska senare gick han med på att få med sig frugan också, plus hennes hönor, getter och hundar. Detta gick egentligen bara att lösa på ett sätt, han fick bygga en båt. Eller alltså, vi kan kalla det en båt, men det var mest några plankor som hade en halmhytta halvtaskigt monterad på sig. Hustrun frågade om alla verkligen fick plats därinne, vilket Alf försäkrade att de fick, det fick faktiskt plats hur mycket som helst därinne. Inte för att han visste det, men han var ju trollkarl för tusan, då borde ju hans logistiska färdigheter vara helt övergrymma!
Det var också dumt sagt.
Helt plötsligt skulle ännu fler djur med, kor, hästar, tusenfotingar, ormar och allt annat som gick, krälade eller kröp. Alfs fru var nämligen både djurvän och hade ett hållbart perspektiv på situationen. Hon förstod att när vattnet sjunkit undan så skulle allt vara dött och då kan inte heller de överleva, inte utan hela ekosystemet. Alf kände faktiskt inte alls för att ha med hela Mesopotamiens zoologiska samling på båten så han kläckte istället idén att de skulle ta två av varje sort, en hona och en hane, sen kunde de liksom lösa resten av mångfalden på egen hand. Han passade samtidigt på att påpeka människoartens risk för utrotning och bestämde sig för att ta med sjutton stycken oskulder i båten. Hans fru rynkade på näsan och undrade förebrående dels varför hon inte dög längre och dels varför han behövde hela sjutton stycken kurtisaner. Svaret på det sistnämnda var enkelt, det fanns inte fler levande oskulder kvar i byn, men det sa han ju inte, utan han sa istället:
”Du är ju på tok för gammal för att föda massa nya barn och det behövs så många för… ja… du vet… inavel och sånt.”
Detta var faktiskt inte så dumt sagt som man kan tro, världen hade liksom inte kommit särskilt långt jämställdhetsmässigt än.
När planen var färdigställd och alla djur plus sjutton oskulder var ihopsamlade började Alf leda in dem en efter en i den fallfärdiga halmhyttan som mer liknande ett utedass på en flotte. Redan efter det tredje djuret började rumtidsväven stöna och sucka, efter det fjärde djuret började det knarra och när Alf väl hade packat in en myrslok och två hästar till var universum bara en plancklängd från att spricka. Det var vid det tillfället som Hasse och Alf stiftade bekantskap för första gången. Enhetschefen undrade vad som var problemet med universum nummer 443556-FU och varför det lät som att någon försökte trycka ner en elefant på en pinnstol. När det stod klart vad som höll på att hända ringdes snabbt konsulterna in. De dök upp på Avdelningen för avvikande produkter med lystna leenden och när de fick se det spontanutvecklade livet med magiska egenskaper trodde de att existensen instiftat en extra julafton. Genast överöste de Hasse med frågor om Västtrafik hade dykt upp än eller om chefen hört någon schlagermusik. När de fick klart för sig att de buggarna låg längre fram i tiden suckade de missnöjt och löste det akuta problemet genom att låna lite rymd från universums allra sista suckar, då det ändå inte märktes särskilt mycket eftersom att kanterna ändå var rätt fransiga på 443556-FU. Sedan gav de sina personliga nummer till föreståndaren, lämnade en faktura lika stor som tre av Hasses årslöner och försvann igen.
Några veckor senare hade regnet slutat falla och vattenmassorna sjunkit undan tillräckligt mycket för att flotten skulle kunna flyta iland på en bergsplatå där enbart en häckande örn kunde bevittna en av världshistorians märkligaste landstigningar. Från den lilla hyddan vällde det ut en konstig samling djur, de flesta köttätande, eftersom att herbivorerna liksom fungerade bäst som färdkost. Efter djursamlingen kom Alf, hans fru och sjutton stycken kvinnor som inte längre var oskulder. Det var en mycket märklig syn för örnen, men en ytterst skön syn för Hasse. Chefen hoppades att det skulle vara sista gången de stiftade bekantskap, men tyvärr kom den förhoppningen på skam flertalet gånger under årtusendena som följde.
Men nu var det över, nu fanns fanskapet från Mesopotamien inte längre och Hasse var övertygad om att Robert, som nu ägde de magiska krafterna, inte skulle vara ett lika stort problem. Det sket sig dock direkt när Hasse såg Robert komma hem till sin lägenhet där Alina satt, denna jävla Alina… varför just hon? Den metafysiska föreståndaren trotsade precis alla naturlagar och den påtagliga bristen på strupe när den svalde ångestklumpen och slog numret till konsulterna igen.
Jonas Pedersén 