Jag är inte förbannad på SD, bara förvirrad.

Först och främst vill jag bara säga att jag kan ha förståelse för att vissa hyser en del aggressioner gentemot Sverigedemokraterna. Partiets restriktiva invandringspolitik är ett reellt hot mot mångas närvaro i landet. Det är inte underligt att människor med invandrarbakgrund och alla som råkar ha vänner, närstående eller familj med den bakgrunden hyser samma aversion mot Sverigedemokraterna som de upplever att Sverigedemokraterna har mot dem. Personligen har jag många vänner, kollegor och elever som hotas direkt av partiets syn på invandring och jag hoppas av den anledningen att deras makt över migrationspolitiken även efter valet kommer att vara decimerad.

Med det sagt vill jag dock bara säga att jag är inte arg på Sverigedemokraterna, bara oerhört förvirrad.
Det jag har problem att förstå är inte deras invandringspolitik, de gillar inte mångkultur och ur den aspekten vore det väldigt underligt att inte vilja stänga våra gränser. Inte heller deras värdekonservatism verkar speciellt ologisk för mig då de uppenbarligen gillar värderingar som de anser vara grundläggande i den svenska kulturen och vill bevara dessa. Allt är logiska konsekvenser av att ha den grundsyn som partiet uttrycker. Det jag inte kan förstå är vilka värderingar de vill bevara, vilken som är deras nationella självbild. För jag har en gång i tiden sett på mig själv med nationell stolthet och den stoltheten står i direkt konflikt med det som Sverigedemokraterna representerar. Låt mig förklara.

Jag är uppvuxen i Obygden, mitt ute på den svenska landsbygden. Mitt låg- och mellanstadie avverkades i en klassisk liten landsbygdsskola och jag gick i både söndagsskola och kyrkans barntimmar i vårt lilla kapell som finns i byn. Barndomshemmet, som jag bodde i fram till sjutton års ålder, var ett gult hus med vita knutar, äppelträn, mossa i gräsmattan och vidrigt mycket rabarber. Byn hade en lanthandel, en badplats, kohagar och skogar. På vägarna rullade 240:s, traktorer och söndertrimmade moppar. Morfar var speleman och uppträdde på midsommar när byns alla barn band blommor till stången (med ovärderlig hjälp av tålmodiga föräldrar), som vi sedan bar upp till idrottsplatsen dit morfar och spelmanslaget åkte först i tåget sittandes på en hästdragen vagn. Man kan liksom inte sticka under stolen med att jag troligen har haft den ursvenska uppväxten som Sverigedemokraterna eftersträvar och jag hade också nationell stolthet när jag var barn. Men den grundade sig varken på skolan, kyrkan eller byns aktiviteter. Den fanns istället i det som jag upplevde var de grundläggande svenska värderingarna.

Jag fick tidigt lära mig att enda sättet byn överlever på är att man hjälper varandra, inte bara för att kommunen såklart skiter fullständigt i vad som händer i Obygden, utan för att det är det svenska sättet. I skolan fick vi lära oss om den svenska historien med vita bussar som trots hot räddade många judar efter kriget, om Raoul Wallenberg som räddade ännu fler under kriget och om hur vi tog emot danska flyktingar innan kriget kom till grannlandet. Vi fick lära oss att i Sverige betalade man hög skatt för att vi var solidariska och hjälpte varandra, hade man ett överflöd skulle man betala för de som inte hade det genom välfärden. Ryggarna på oss svenska små bybarn blev rakare när fröken förklarade att vi gav mer i bistånd än vad FN ville, för så jävla schyssta var vi. Vi stod för de mänskliga rättigheterna och ville gärna tro att vi hade både religionsfrihet, yttrandefrihet och stod för det goda i världssamfundet. Palme var den som hade visat detta utåt och man kunde inget annat än att beundra den mannen som kallat Francoregimen för ”satans mördare” och vågade säga ifrån till USA om Vietnamnkriget. Det var så en svensk skulle vara; schysst, rättvis och om någon inte var det sa man ifrån. Alla länder hade sin egen specialitet, japanerna var tekniska, jänkarna kunde slåss, tyskarna var organiserade, engelsmännen kunde inte laga mat och vi svenskar var schyssta. Det var de vi var i världen.

Visst, detta lärde jag mig av dem som en del följeslagare till SD ser som vänsteretablissemanget, men det tog inte slut där. Morsan och farsan var typiskt bonniga i sina politiska åsikter (de var centerpartister) och de lärde mig samma sak. Mamma tog hand om vårt hushåll och lagade alltid överdriven god mat av de råvaror vi hade, som vi oftast odlade själva, och om det fanns någon gäst var det inget snack om att den också skulle ha, även om vi andra fick lite mindre. Ett av mina stoltaste minnen var när pappa berättade om att min farfar engagerat sig så hårt för freden och rättvisan under andra världskriget att han var i verklig fara från fascisterna. Jag var bara barn när några i Obygden tog på sig att gömma en politisk flykting och förstod inte vad det betydde i form av lagbrott, men jag förstod blickarna hos alla i byn när de förklarade för oss knoddar: ”Här hjälper vi varandra och de myndigheter och politikerfanskap som ogillar det kan dra åt helvete!”

Ute på byn hälsar man alltid på alla, oavsett om man kände igen dem eller inte, för finns de i Obygden är de vårt ansvar, våra gäster och våra vänner. Visst fanns det folk vi inte ville ha i byn, de vi verkligen ogillade, ”stockholmarna”. No offence till de 08:or som läser detta, de flesta var troligen inte från huvudstaden, utan de var sommargäster. Men det som vi inte tålde hos dessa var att vi barn inte fick vara på deras vägar, inte fick bada vid deras bryggor och knappt ens andas i deras närhet. Det var överheten vi ogillade, deras stängdhet som stod i direkt konflikt mot den öppenhet vi ville tro att vi själva hade i byn (och deras nedcabbade lyxbilar hjälpte inte till när vi fortfarande körde 240:s). Vi fick lära oss att vi ogillade ”stockholmarna” för att de stod inte för samma svenska värderingar vi stod för.
Att det låg en flyktingförläggning i Samhället där jag gick i högstadiet var något naturligt och visst bråkade vi som fan med Kosovo-Albanerna som bodde där, men vi bråkade även med alla grannbyar och speciellt ”fjollfanskapen” som bodde i den större staden bredvid. Senare blev jag vän med vissa fjollfanskap, stockholmare och kosovo-albaner, för man tröttnade på att slåss. Men även här fick vi lära oss att man gör inte skillnad på folk och folk, för vi fick samma utskällning om vi så slogs med invandrare som med grannbyn. I Sverige slogs vi inte, vi var neutrala och bråkade inte i onödan. Vi ska dock inte ljuga om att det finns en hel del främlingsfientlighet, homofobi och andra liknande åsikter i Obygden, men det var aldrig det vi barn fick lära oss var de svenska värderingarna.

Och det är här min förvirring ligger, för den invandringspolitik som Sverigedemokraterna har verkar stå i direkt konflikt med det som jag trodde var den nationella självkänslan. Det blir en paradox att tillämpa stängda gränser och minskade bistånd med bilden av svensken som schysst. Jag är troligen fortfarande bara en dum jävla bonne, vi hade inte en hög utbildningsnivå i Obygden och kan kanske inte förstå Åkessons resonemang. Detta till trots kan jag inte acceptera hans politik, bara för att den strider mot det jag har fått lära mig är svenskt. Men jag undrar helt ärligt vilken bild av Sverige de har och hur jag kan ha fått en totalt annorlunda bild med min helsvenska bakgrund och vad det är man egentligen vill bevara? Så jag är inte förbannad på Sverigedemokraterna, bara jävligt förvirrad.

En kommentar till Jag är inte förbannad på SD, bara förvirrad.

  1. Kan hålla med om att de är lite osvenska sverigevännerna. Kan också känna igen mig i din beskrivning av obygd. Min var till viss del olik din uppväxt eftersom jag var 16 på 60-talet det enda hot som fanns då var ”raggare”, de gillade att slå långhåriga som inte gillade rock och USA. Vi gillade också rock och USA men också medborgarrörelsen och rock lite kryddat med soul. Vi var antirasister genom musiken. Vi gillade ”negermusik” och vi visste att raggarna kallade dem ”niggers”. Begrepp som nu blandats samman så då får man acceptera det. Jag gick också i söndagskola (innan) och då fick veta att vi hade det bra och skulle hjälpa fattiga i Afrika. Jag växte upp i Sandviken en liten stad med ett stort multinationellt verkstadsföretag. Ett Socialdemokratiskt parti som styrde och satsade en hel del på skola och kultur. Många av mina klasskompisar hade föräldrar som jobbade utomlands för Sandvik. Invandrarna var finnar de drack mycket men störde inte namnvärt. De var frikostiga med FNL-pengen då de gick ut från systembolaget.
    SD är ett parti som egentligen är emot invandring men även invandrare…..och sedan har famlat sig fram till något ideal som stämmer med din obygd. Fädernas kyrka och annat trams och om kulturarv hit och dit. De är inga kyrkobesökare eller varit delaktiga i någon bygdemenskap. Om det är något som kännetecknar dem är det en stor brist på SOLIDARITET. Tycker att Soran Ismail är den som bekämpar deras rasism bäst. Kolla P1 dokumentär.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s